Jag sitter & pratar med en gammal vän, Bella.

Vi pratade lite om vart och hur vi vill bo när vi blir "vuxna"

När vi ska slå oss till ro.

Så berättade hon att hon hade kunnat tänka sig bo i Stångby, det gamla stångby.

Det kom så många minnen, som en våg av känslor som slog till.

I stångby bodde min mormor & morfar när jag och Mattias växte upp.

I ett stort vitt hus, med ett rum med bara kaktusar som min morfar skötte med varsamma händer, ett väldigt läskigt fin rum där alla min morfars pipor var upphängda på väggen, mormors porslinsdockor och de uppstoppade fåglarna.

Vardagsrummet som gömde roliga kritor och målarböcker, vi behövde aldrig bråka om målarböckerna. De såg till att där fanns till alla kusiner. Badrummet, det badrummet vet jag vad det luktade. Det lukta Dove, tvålen ni vet. Jag kan inte använda Dove idag. Den påminner om henne.

Utomhus, utomhus fanns paradiset.

Morfars alla blommor, som alltid var välskötta, dammen med fiskarna, gungorna!

Vi fick aldrig gå ut och gunga om vi inte åt upp vår mat först, jag gav min mat till hunden när ingen såg. Speciellt inte så mormor såg.

Hönsgården gick jag aldrig in i, jag blev jagad av en tupp en gång. Jag stannade där det var säkert.

Det var så stort, trädgården tog aldrig slut, det fanns buskar, träd, stubbar och påfåglar! Och allra längs ner fanns ett växthus, och ett litet uterum som vi satt i ibland.

Mormors & morfars hus, det var som en dröm.

Och det är en dröm än idag.

Det här, minnena jag har från Mormor är det som får mig ur balans, kan göra mig deppig flera dagar. Minnena är allt jag har kvar av henne, en fullkomligt perfekt människa som jag inte uppskatta tillräckligt när jag hade henne.

Jag älskar er