Jag kan inte riktigt förklara hur det är och hur det känns.. Men det känns ungefär som när någon slår dig hårt i magen och du tappar andan, eller som en rysning som går genom kroppen, eller kanske som en käftsmäll.Den kommer plötsligt och när jag minst anar det, och särskilt om jag tror att jag mår bra och allt är på topp. Även om jag är lyckligare än jag varit på flera år, så får jag en känsla av att det inte är komplett och jag blir rädd, ska det någonsin kännas komplett igen? Jag har min pappa alltid med mig, i mitt hjärta, och minnestatueringen på min arm.Jag kommer ihåg när jag kom hem med min första arm-tatueringen och min far frågade mig vad jag skulle ha för " jävla skit" på den andra armen.. Jag svarade "det kommer inte vara något jävla skit" och gick in på mitt rum och surade. För er som inte vet har jag nu en ängel på min arm tillägnad min far, så det är långt ifrån något jävla skit som han sa.När saknaden tar över försvinner mycket runtomkring, inte allt och definitivt inte alla, men man låser in sig i ett litet hemligt rum, eller jag gör det. Där bearbetar jag den värsta saknaden och försöker komma tillbaka med lika mycket energi och glädje som jag brukar ha. Jag kommer alltid komma ihåg styrkan du gav, i mina drömmar svävar du ovan molnen, och i mitt hjärta har du alltid en platsJag vill tacka dig för allt, för allt du någonsin gjort och sagt som inte verkade klokt då men som jag förstår nu.